Íslenzk tunga - 01.01.1963, Qupperneq 105

DET ISLÁNDSKA ACCENTBRUKET 103
har lángt och kort uttal av vissa vokaler, o, o och ö, áven varit kvali-
tativt átskilda.
Svaret pá det spörsmál, som stálldes i början av detta opus, hlir
sálunda, att man i det áldre islándska handskriftsmaterialet pátráffar
átminstone átta personer, som allvarligt vinnlagt sig om att konsek-
vent markera láng vokalism och nágorlunda vál lyckats i sitt uppsát.
V
Det áterstár att taga stállning till frágan om huruvida accentbruket
i vár handskriftstrio har nágon förbindelse med FG och hans stav-
ningsförslag. Att fastslá en sádan faller sig svárt, men allmánna över-
váganden gör ett samband ganska sannolikt.
Det förtjánar först uppmárksammas, att konsekvent anvándning
av lángdaccent icke existerar eller synes vara efterstrávad i nágon
annan europeisk skrift utom eventuellt i irisk, vilken dock icke anses
ha páverkat nordisk. Ej heller har en sádan skrivsed anbefallts i ná-
got tidigare sprákligt arbete — och senare endast pá Island, i den av
FGA beroende Andra grammatiska avhandlingen frán början av
1200-talet. Ett samband mellan FG och accentbruket i StH, OHfr och
AnR ár redan under dessa förhállanden högst tánkvárt.
I samma riktning pekar, att den intensifierade kvantitetsaccentue-
ringen tidigast — och praktiskt taget renodlad — upptráder just i
StH. Denna urkund ár námligen enligt flera forskare, frámst H.
Spehr40 och A. Holtsmark (s. 48 ff), den áldsta, dár FGA:s idéer
klart, om ocksá lángt ifrán konsekvent, tar sig uttryck — en ásikt
som förefaller válgrundad.
Slutligen bör den omstándigheten tillággas vikt, att bruket av
lángdaccent ár mera utbrett och háller sig lángre kvar i islándsk
skrift án i nágon annan. Medan akutstrecket i exv. latinsk, engelsk
och norsk litteratur frán 1200-talet — efter att tidigare ha varit ett
allmánt hjálptecken med skilda syften - företrádesvis nyttjas grafiskt
40 H. Spehr, Der ursprung der islandischen schrift und ihre weiterbildung bis
zur mitte des 13. jahrhunderts (llalle, Saale, 1929), s. 172.